jennieofcourse

jag har funderat massa men kan inte riktigt precisera vad jag har kommit fram till, om jag ens har kommit fram till något.

Var ute med Capo idag, vi skrittade på en väg långt ut i skogen, det var nästan helt tyst, bara löven som blåste i vinden hördes. Himlen var grå och jag var säker på att jag skulle bli tvungen att vända på grund av en störtskur, men inget regn kom.
Både Capo och jag var försjunkna i vår egna lilla värld, han tänkte säkert på sina pinglor som väntade i stallet på honom och jag tänkte på något liknande, dock hade jag inga pinglor som väntade på mig. Det var verkligen höst i luften och jag kunde inte tänka på något positivt alls.

"Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig för att jag äter mask"

Lite så känns det (okej, jag käkar inte maskar men..) jag är nog rätt tragisk egentligen. När man väl tänker efter, vilket jag gör alldeles för ofta. Kanske borda sluta tänka efter och bara följa strömmen, göra bort mig och gråta över idioter. Och där någonstans hoppas att någon vänlig själ kan dyka upp och tycka om mig, göra så att jag slipper sitta och tänka mitt ute i skogen på regniga söndagar.